Av Zeskil Emtervall, framtida kärlekskrigare och handbollsmaskin

Om ni tror att jag spelar handboll för att jag älskar sporten, då är ni dumma. Handboll är svettigt, hårt och luktar som om någon glömde sina strumpor i ett gympasalsskåp från 90-talet. Nej, jag kämpar inte för mål, jag kämpar för Helena – min mattelärare med världens mest välförtjänta… karisma.

Varför handboll när gym vore snabbare?

Jo, för det här är en långsiktig plan. Gymmet är visserligen fullt av speglar (och ja, jag älskar att spänna mig framför dem och tänka på Helena som “råkar” gå förbi), men handboll har något mer – kontakt. En sport där man får kasta sig på varandra, där handflator möter tröjor och svett. Allt jag gör är en övning inför dagen då jag får lägga armen runt Helena och säga:

”Ser du? Jag lärde mig det här för dig.”

Träning är bara för henne

Jag hade lika gärna kunnat stanna hemma och scrolla Instagram (som vanligt), men Helena dyker upp i mina tankar och… ja, vissa positioner på planen blir svårare att hantera.

När tränaren vrålar: “In i luckan, Zeskil!” Jag mumlar för mig själv: “Lugn, jag försöker få plats i Helenas lucka först.”

När någon i laget skriker: “HÅLL I BOLLEN!” tror jag nästan att det är Helena som pratar om något helt annat…

På planen med “passion”

Vuxna skämt haglar på handbollsplanen. Som när tränaren säger: ”Sätt press!” och jag tänker: ”Japp, jag försöker verkligen pressa mig in i Helena.”

Eller när laget vrålar: “Kör hårt nu!” Jag ler för mig själv: “Lita på mig, jag kör redan hårt – med Helena.”

Sen finns det dagar då bollen råkar träffa mig lite fel. Ni killar vet vad jag menar. Då ser jag bara Helenas ansikte framför mig och tänker: “Helena, det här är för dig. Ingen smärta är för stor.”

Instagram, Helena och ostbågar

Ni trodde väl inte att jag slutade vara mig själv? Självklart postar jag allt på Instagram så Helena inte ska missa det. Lite snedvinkel på min nya handbollströja, lite svett och mitt fejkade “matchfokus” med texten:

”Bara en vanlig dag på jobbet. Din favoritspelare. 😉”

Sen hem, sprida ut ostbågar i soffan och låta ”Zeskil special” göra jobbet. Jag har tränat på att äta ostbågar utan händer – ja, du fattar. Lite balans, lite teknik… och vips: ostbågar med penisen.

Helena, jag hoppas du är stolt. Det är en färdighet som kräver övning, passion och, såklart, rätt motivation.

Finalmatchen – Helena på läktaren

Drömmen? Helena på läktaren. Jag sätter en straff, vänder mig om, gör ett litet hjärta med händerna och skickar det till henne. Domaren blåser, publiken jublar, och jag ser Helena le. Jag springer över planen och ropar:

”Jag är redo, Helena! Här är ditt MVP!”

Så nästa gång någon undrar varför jag släpar mig till träningen, svettas som en gris och postar fler selfies än handbollsinlägg, så vet ni svaret: Jag gör det för kärleken. Jag gör det för Helena.

Sen hem igen för att fira lillördag med en ny påse ostbågar och, tja… låta fantasin spela sin egen handbollsmatch.

”Din framtida kärlekspartner och favoritspelare, Zeskil Emtervall.”